There's a shoulder where Death comes to cry

Idag har jag funderat mycket på min mamma. Jag har inte varit och hälsat på henne sedan i augusti. Och det finns ju förvisso en anledning med tanke på att jag varit upptagen med att flytta, försöka få lite ordning, jobba, jobba och jobba lite till. Sen lite socialt liv däremellan.
Men det dåliga samvetet gnager och påkallar min uppmärksamhet. Framförallt idag. Varför just idag vet jag inte. Men så är det.
När jag var hos henne sist kände hon inte igen mig. Inte alls.
Första dagen var vi ute och promenerade Jag höll henne i handen för jag var rädd att hon skulle vandra iväg om jag släppte henne. Det var första gången jag höll min mamma i handen som jag kan minnas. Vi stod aldrig varann nära när jag var barn. Vi har nog aldrig stått varann nära. Och nu är det försent.
Att föra en konversation med henne är omöjligt. Hon kan inte svara för det kommer inte rätt ord. Bara få ord som inte har en mening.
Andra dagen jag var och hälsade på var hon än mindre intresserad av min närvaro. Sköterskorna hade ordnat en sångstund och bad mig vara med. Vi sjöng sånger jag en gång sjungit i skolan. Jag sjöng för mamma och hon log mot mig för en sekund. Sen vandrade hennes blick och hon promenerade iväg ner för korridoren. Jag satt kvar och sjöng med de andra.
Bägge dagarna lyckades jag hålla tårarna tillbaka så länge tills jag klivit ut genom dörren. Då släppte jag allt och lät dem flöda fritt.
Det är inte långt att gå från vårdhemmet till mammas forna hem men det kändes som att det var mil att promenera. Sorgen är tung att släpa på.

Det enda som är glädjande är att mamma verkar nöjd i sin värld hon numera lever i. Det är inte min värld och vi talar inte längre samma språk. Men hon ler och ser förnöjd ut. Det betyder mycket.
Det är vi som står bredvid som lider av hennes sjukdom.

Dagens låt är Take this waltz av Leonard Cohen. För att det är en av min mammas älsklingslåtar.