There's a shoulder where Death comes to cry

Idag har jag funderat mycket på min mamma. Jag har inte varit och hälsat på henne sedan i augusti. Och det finns ju förvisso en anledning med tanke på att jag varit upptagen med att flytta, försöka få lite ordning, jobba, jobba och jobba lite till. Sen lite socialt liv däremellan.
Men det dåliga samvetet gnager och påkallar min uppmärksamhet. Framförallt idag. Varför just idag vet jag inte. Men så är det.
När jag var hos henne sist kände hon inte igen mig. Inte alls.
Första dagen var vi ute och promenerade Jag höll henne i handen för jag var rädd att hon skulle vandra iväg om jag släppte henne. Det var första gången jag höll min mamma i handen som jag kan minnas. Vi stod aldrig varann nära när jag var barn. Vi har nog aldrig stått varann nära. Och nu är det försent.
Att föra en konversation med henne är omöjligt. Hon kan inte svara för det kommer inte rätt ord. Bara få ord som inte har en mening.
Andra dagen jag var och hälsade på var hon än mindre intresserad av min närvaro. Sköterskorna hade ordnat en sångstund och bad mig vara med. Vi sjöng sånger jag en gång sjungit i skolan. Jag sjöng för mamma och hon log mot mig för en sekund. Sen vandrade hennes blick och hon promenerade iväg ner för korridoren. Jag satt kvar och sjöng med de andra.
Bägge dagarna lyckades jag hålla tårarna tillbaka så länge tills jag klivit ut genom dörren. Då släppte jag allt och lät dem flöda fritt.
Det är inte långt att gå från vårdhemmet till mammas forna hem men det kändes som att det var mil att promenera. Sorgen är tung att släpa på.

Det enda som är glädjande är att mamma verkar nöjd i sin värld hon numera lever i. Det är inte min värld och vi talar inte längre samma språk. Men hon ler och ser förnöjd ut. Det betyder mycket.
Det är vi som står bredvid som lider av hennes sjukdom.

Dagens låt är Take this waltz av Leonard Cohen. För att det är en av min mammas älsklingslåtar.

If I could change your mind, I wouldn't save you from the path you wander

Dagens tågresa tillbringades bredvid en dam från Östermalm.
Det var en pratglad dam och vi diskuterade det mesta, allt från hennes takterass till val av vinterjacka. Hon skulle åka och hälsa på sin syster i Örebro Jag berättade att jag var på väg dit för att arbeta.
Damen var mycket intresserad av mig som person. Att våra liv var som natt och dag berörde ingen av oss. Vi hade ett trevligt möte under två timmars tågresa.
Jag värdesätter dessa möten med okända högt. Jag lyssnar. Sållar bort bruset och behåller guldkornen. När vi skiljdes åt på Örebro Central önskade hon mig en fin dag. Jag önskade henne detsamma. Och med det sagt vandrade jag mot sjukhuset för att starta min arbetsdag. Och jag promenerade med glädje i själen. För det var vad damen lämnat efter sig. Det tackar jag henne för.

Arbetsdagen var givande, engagerad och mycket mycket lyckad. Tänk att jag har lyckats så ett frö i en organisation som nu blommat ut till fullo. Gruppen är så fokuserad och positiv och jag kan inte annat än le åt deras framgång.

När jag kom hem öppnade jag brevlådan och jag såg direkt att BREVET låg där. Det brev jag väntat på i en månads tid. Jag hann inte ens låsa upp ytterdörren innan jag slitit upp kuvertet.
Domen har fallit.

Jag är fri.

Dagens låt: Chrome av VNV Nation

This feeling is not sadness, this feeling is not joy

Att åka tåg igenom Sverige ger ett lugn som jag så väl behöver. En resa genom vacker natur blandat med asfalten på motorvägen som man ibland skymtar.
Samtidigt som jag gör en resa rent fysiskt i ett tåg gör jag även en mental resa inom mig själv.

Jag har åkt den här sträckan ett flertal gånger nu och första gången var i april, strax efter min separation. Då var mitt inre i uppror och sorgen var obeskrivlig. Jag kunde knappt andas men jag tog tåget och gav mig iväg för att det var vad som förväntades av mig.
Nu är resan lättare. Jag andas normalt. Sorgen har skingrats. Men det är fortfarande tungt, fast på ett helt annat sätt.
Under resan får jag tid att tänka på allt som varit och vad som kommit ur det.

Under min senaste tågresa funderade jag på svek och den hemska känslan av att ha blivit sviken.

Enligt SAOL är betydelsen:
svek s. -et; pl. = bedrägeri; förräderi; trolöshet
För mig är känslan av att ha blivit sviken en av de absolut värsta. Det finns många former av svek. Och sveket i sig kan variera i styrka och kraft beroende på vilken relation du har till den som sviker. Är det någon som förefaller oviktig i ditt liv så är det oftast ganska lätt att bara borsta av sig känslan och gå vidare.
Är det någon som står dig nära är det desto svårare.

Känslan av maktlöshet förtär dig inifrån och söndrar det du en gång trodde på. Tilliten får sig en rejäl käftsmäll och du undrar om du någonsin igen kan lita på en annan människa. 

Det år som gått har jag blivit sviken av flera personer och på olika sätt. 

Jag har lärt mig att alla inte är vad de utger sig för att vara. En svaghet hos dem som jag gör till min styrka. För jag har beslutat att jag trots allt väljer tillit. 

Jag vill fortsätta att tro gott om de jag har runt mig och som står mig nära. Men utan att vara naiv.

Kanske är jag mer vaksam framöver. Men jag går vidare. Jag går från något dåligt och ruttet till något bättre. Vad det är får tiden utvisa.

Dagens låt: Illusion av VNV Nation

Even angels have their wicked schemes

Tystnaden har infunnit sig i hemmet. Sonen har gått och lagt sig och jag sitter och andas ut i soffan. Min bror och jag har varit och hämtat garderober som nu ligger på golvet i vardagsrummet. Den ordning jag önskat i mitt hem har bytts ut mot ännu mer kaos. Men trösten finns i att det kommer att bli bra när det är klart. Jag behöver bara hitta tid. 

Resan hem med bilen full av garderobsdelar var en intressant historia. Men den bjöd på skratt och det är alltid bra. 

Tack min bror för hjälpen!

Nu är det dags för ett varmt bad, en kopp te och sen ska jag krypa ner i sängen och försöka få en god natts sömn. Det var många år sedan jag sov riktigt gott. Kanske blir det denna natt?

Dagens låt: Love the way you lie av Rhianna (och Eminem)

TTFN

I know in darkness I will find you giving up inside like me

När man går igenom en riktigt smutsig separation så flyter en hel del annat upp till ytan. Bland annat vilka som är ens vänner och vilka som man bara trodde var ens vänner.
Och det lustiga i hela kråksången är att det inte nödvändigtvis är de gamla vännerna som var de sanna. Det kan visa sig att nya, hittills ganska ytliga, förvandlas till en djupare relation med ett värde man inte var riktigt beredd på.

Samtidigt som det är med en stor portion vemod jag går igenom denna tid så är jag även oerhört tacksam över de fina människor som kommit tillbaka in i mitt liv, eller de som nu kommit in i mitt liv. Utan dem skulle jag vara fattig, för de berikar min tillvaro med sin närvaro.
Och det mest fantastiska av allt är att alla mina vänner har så olika personligheter! Den ena är inte den andra lik, men vi funkar bra ihop ändå. Och det ger ett helt annat djup och perspektiv.

En annan del som blivit märkbart viktig i mitt nya liv är värdet av att ha en familj. Om jag inte haft min familj vid min sida hade jag aldrig kunnat resa mig. De har varit där när jag fallit. Hjälpt mig upp när jag snubblat. Burit mig när jag inte orkat gå själv.
Jag har till och med kommit min österrikiska släkt närmare, trots att de är 200 mil härifrån. 

Kanske låter allt det här som sentimentalt dravel. Men för mig har det varit en viktig lärdom.
Man ska vårda sina relationer ömt. Till vänner, till familj, till sin partner. Och aldrig ta någon för givet.

Det är synd att inte alla förstår det.

Dagens låt: Further av VNV Nation

Eko!!!

Jaha, här inne ekar det. Jag har varit dålig på att skriva och det på grund av många faktorer.
Huvudsakligen tidsbrist om jag ska vara helt ärlig.

Jag jobbar massor. Och jobbar jag inte på dagtid så jobbar jag på kvällstid också för att hinna med allt som ska göras. Helgerna har också blivit drabbade.
Och så försöker jag få ordning på lägenheten. Dock utan vidare framgång. Men men, Rom byggdes inte på en dag. Och varför ska man stressa igenom något? Det är inte bra för hälsan.
Och så socialiserar jag med alla nya och gamla vänner. Det har jag verkligen saknat de senaste 7 åren, att umgås med vänner. Jösses, vad jag varit instängd! 
Det som slagit mig är att det finns så mycket roliga saker att göra, så mycket intressant att diskutera! Och ibland är det faktiskt skönt att bara sitta i soffan och glo på någon serie eller för all del läsa en bok. Jag minns inte ens när jag läste en bok sist, så länge sedan var det! Om vi inte räknar med mina processböcker som jag använder i jobbet då, för dem sitter jag ju och bläddrar i titt som tätt.
Jag menar faktaböcker, romaner, you name it! Som jag saknat det! Men nu har jag tid.
Och att lyssna på dokumentärer på min iPhone är numera ett stående inslag varje kväll. Riktigt intressanta saker har jag kommit över och lärt mig. Men att lyssna på dokumentären om Estoniakatastrofen gav mig mardrömmar, så det var inte något jag skulle lyssnat på precis innan läggdags har jag lärt mig med facit i hand.

Jaha, vad är då status sedan sist jag skrev?
Jag har gått ner 18 kg på 5 månader. Ganska bra gjort om jag får säga det själv. Och då inte med hjälp av någon diet. Jag tror inte på sånt. Istället har jag bytt ut Coca-cola mot bubbelvatten. Jag tar mindre portioner mat och äter hemlagat istället för snabbmat. Och så äter jag inte lika mycket snacks som förut.
Det är de enda ändringar jag gjort.
Detta bidrar till att det är lättare att träna, för det är inte så många kilon att släpa runt på. Varannan vecka tränar jag 3-5 gånger i veckan. De veckor sonen är här blir det dock mindre. Han vill inte vara ensam på kvällarna, så det blir oftast ingen zumba då.

Den största personliga segern var dock häromveckan.
Jag, som är så sjukligt rädd för att flyga (och då pratar vi om en person som får kraftig panikångest, hyperventilerar, gråter, skakar och nästintill svimmar av blotta tanken på ett flygplan) bestämde mig för att det var nog nu. Jag hade valet att åka 10 timmar enkel resa med tåg eller flyga 1 timme i ett arbetsrelaterat uppdrag. Jag valde flyget. Och jag skulle flyga ensam. Utan sällskap av kollega.
Och jag klarade det! Trots att planet gick sönder till och med och vi var tvungna att byta till ett annat. Men jag gjorde det! Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som den dagen.

Så ja, det rullar på kan jag säga.
Känslolivet har svajat under tiden och mycket mer än så har hänt, men det tar jag i ett annat inlägg.

Nu ska jag och sonen ha en date på McDonalds. Ibland får jag fuska och äta skräpmat. Men det finns ju sallad även där!

Dagens låt: Endless skies av VNV Nation
Lyssna och njut!

TTFN