If your friends are there then every thing's all right

Jag har ju tidigare skrivit om vänner och om att förlora vänner man trodde stod en nära. 

Jag har återknutit kontakten med gamla vänner och där är Facebook ett enkelt sätt att söka upp personer.

En gammal killkompis från gymnasietiden dök upp hos en gemensam vän och jag lade till honom i min vänlista. Vi började prata och vi träffades och pratade ännu mer. 

Han blev intresserad av mig men jag förklarade att det inte är ömsesidigt. Han visste dessutom vad jag just gått igenom. 

Men vänskap kunde jag erbjuda. Och endast det. 

Häromkvällen skrev vi till varann och han tog återigen upp att han är intresserad. Jag berättade återigen att känslorna inte är besvarade.

Helt plötsligt ändras tonläget i hans meddelanden och han blir direkt otrevlig och kränkande. 

Det slutade med att jag bad honom dra åt helvete och sen tog jag bort honom från min vänlista på Facebook. 

Med det kan jag konstatera att man ska vara försiktig med vem man bjuder in i sitt liv. 

Dagens låt är Friends av Elton John

It's time to start all over, make a new beginning

För drygt en vecka sedan sa jag upp mig på mitt nuvarande jobb. Jag har jobbat där i två år och trivs egentligen bra med mina arbetsuppgifter och kollegor. Men det finns saker som inte stämmer.
Jag jobbar min sista vecka den kommande veckan. Min sista dag blir på torsdag och jag avslutar med en julfest.
Det var sorgligt i måndags att prata med min chef och gruppledare. För hur det än är så är jag oerhört dålig på avsked. Det gör mig ledsen.

År 2013 har varit ett riktigt skitår på många sätt. Det har inneburit separation, skilsmässa, att vara bostadslös, att inte få ha sonen boende hos mig, att förlora vänner jag trodde var nära, mycket sorg och förvirring.
Men det har också inneburit glädjen i att skapa ett nytt hem, att ha funnit nya vänner och fördjupat relationen till befintliga vänner, att hitta sig själv, att våga sånt jag inte vågat på många år, att hitta fokus och beslutsamheten att göra något bättre.
Därför väljer jag att starta om helt och hållet år 2014.

Nytt jobb, nytt liv och framför allt nya möjligheter.

Dagens låt: New beginning av Tracy Chapman

You seek a God to stand above you, wrapping healing arms around you

Idag fick jag ett meddelande som värmde mitt hjärta lite extra.
Det var en gammal chef och kollega från USA som kontaktade mig och han önskade mig och min man en God Jul.
Jag besvarade hans meddelande och informerade att vi separerat och att vi inte längre har någon kontakt.
Han beklagade detta djupt och skrev att han inte hade haft en aning... Det han däremot vet med säkerhet är att jag är en stark person och att allt kommer att ordna sig. Vidare skrev han att hans tro lärt honom att allt sker till det bästa för dem som älskar Gud. Han förtydligade att "allt" inte nödvändigtvis är bra eller glada saker, men att livet är en serie av ständiga förändringar som för med sig nya vänner, nya äventyr och nya kunskaper.
Han avslutade sitt meddelande med att han ska ta med mig och min son i sina böner.

Det var ett fint meddelande som jag är tacksam över.

Jag är inte troende. Ibland önskar jag dock att jag var det, för i vissa lägen kan jag känna att det skulle vara skönt att ha en tro att luta sig mot. Ett stöd som finns där oavsett.
Men jag har i alla fall en tro. Och det är tron på mig själv. Under åren jag levt med mitt ex har han sakta brutit ner den tron och raserat min självbild. De senaste månaderna har jag jobbat hårt med att bygga upp det som raserats och försökt hitta tillbaka till mig själv. Den jag en gång var och vad jag i framtiden vill bli.
Jag är stark, precis som min före detta kollega och chef skrev. Och jag är stark nog att erkänna att jag ibland är svag.
Det är livet.

Dagens låt: Saviour av VNV Nation

I could scream myself to sleep if it would shatter the illusion

Det har varit en händelserik vecka.

Skilsmässopapperna har kommit och det förvånade mig inte ett dugg att exet inte skickat in sina papper. Det är så typiskt honom eftersom han är helt inkompetent att hantera praktiska saker. 

Min sambo har flyttat ut. Så nu bor jag verkligen själv för första gången på många år. Men eftersom vi trivdes så bra så är det med vemod i hjärtat. 

I torsdags var jag och skrev på papper som kommer att förändra min framtid. Det är med skräckblandad förtjusning som jag blickar framåt.

2013 har varit ett riktigt skitår. År 2014 kan bara bli bättre! Det måste bli så. 

Dagens låt är The noise inside my head med Assemblage 23

There's a shoulder where Death comes to cry

Idag har jag funderat mycket på min mamma. Jag har inte varit och hälsat på henne sedan i augusti. Och det finns ju förvisso en anledning med tanke på att jag varit upptagen med att flytta, försöka få lite ordning, jobba, jobba och jobba lite till. Sen lite socialt liv däremellan.
Men det dåliga samvetet gnager och påkallar min uppmärksamhet. Framförallt idag. Varför just idag vet jag inte. Men så är det.
När jag var hos henne sist kände hon inte igen mig. Inte alls.
Första dagen var vi ute och promenerade Jag höll henne i handen för jag var rädd att hon skulle vandra iväg om jag släppte henne. Det var första gången jag höll min mamma i handen som jag kan minnas. Vi stod aldrig varann nära när jag var barn. Vi har nog aldrig stått varann nära. Och nu är det försent.
Att föra en konversation med henne är omöjligt. Hon kan inte svara för det kommer inte rätt ord. Bara få ord som inte har en mening.
Andra dagen jag var och hälsade på var hon än mindre intresserad av min närvaro. Sköterskorna hade ordnat en sångstund och bad mig vara med. Vi sjöng sånger jag en gång sjungit i skolan. Jag sjöng för mamma och hon log mot mig för en sekund. Sen vandrade hennes blick och hon promenerade iväg ner för korridoren. Jag satt kvar och sjöng med de andra.
Bägge dagarna lyckades jag hålla tårarna tillbaka så länge tills jag klivit ut genom dörren. Då släppte jag allt och lät dem flöda fritt.
Det är inte långt att gå från vårdhemmet till mammas forna hem men det kändes som att det var mil att promenera. Sorgen är tung att släpa på.

Det enda som är glädjande är att mamma verkar nöjd i sin värld hon numera lever i. Det är inte min värld och vi talar inte längre samma språk. Men hon ler och ser förnöjd ut. Det betyder mycket.
Det är vi som står bredvid som lider av hennes sjukdom.

Dagens låt är Take this waltz av Leonard Cohen. För att det är en av min mammas älsklingslåtar.

If I could change your mind, I wouldn't save you from the path you wander

Dagens tågresa tillbringades bredvid en dam från Östermalm.
Det var en pratglad dam och vi diskuterade det mesta, allt från hennes takterass till val av vinterjacka. Hon skulle åka och hälsa på sin syster i Örebro Jag berättade att jag var på väg dit för att arbeta.
Damen var mycket intresserad av mig som person. Att våra liv var som natt och dag berörde ingen av oss. Vi hade ett trevligt möte under två timmars tågresa.
Jag värdesätter dessa möten med okända högt. Jag lyssnar. Sållar bort bruset och behåller guldkornen. När vi skiljdes åt på Örebro Central önskade hon mig en fin dag. Jag önskade henne detsamma. Och med det sagt vandrade jag mot sjukhuset för att starta min arbetsdag. Och jag promenerade med glädje i själen. För det var vad damen lämnat efter sig. Det tackar jag henne för.

Arbetsdagen var givande, engagerad och mycket mycket lyckad. Tänk att jag har lyckats så ett frö i en organisation som nu blommat ut till fullo. Gruppen är så fokuserad och positiv och jag kan inte annat än le åt deras framgång.

När jag kom hem öppnade jag brevlådan och jag såg direkt att BREVET låg där. Det brev jag väntat på i en månads tid. Jag hann inte ens låsa upp ytterdörren innan jag slitit upp kuvertet.
Domen har fallit.

Jag är fri.

Dagens låt: Chrome av VNV Nation

This feeling is not sadness, this feeling is not joy

Att åka tåg igenom Sverige ger ett lugn som jag så väl behöver. En resa genom vacker natur blandat med asfalten på motorvägen som man ibland skymtar.
Samtidigt som jag gör en resa rent fysiskt i ett tåg gör jag även en mental resa inom mig själv.

Jag har åkt den här sträckan ett flertal gånger nu och första gången var i april, strax efter min separation. Då var mitt inre i uppror och sorgen var obeskrivlig. Jag kunde knappt andas men jag tog tåget och gav mig iväg för att det var vad som förväntades av mig.
Nu är resan lättare. Jag andas normalt. Sorgen har skingrats. Men det är fortfarande tungt, fast på ett helt annat sätt.
Under resan får jag tid att tänka på allt som varit och vad som kommit ur det.

Under min senaste tågresa funderade jag på svek och den hemska känslan av att ha blivit sviken.

Enligt SAOL är betydelsen:
svek s. -et; pl. = bedrägeri; förräderi; trolöshet
För mig är känslan av att ha blivit sviken en av de absolut värsta. Det finns många former av svek. Och sveket i sig kan variera i styrka och kraft beroende på vilken relation du har till den som sviker. Är det någon som förefaller oviktig i ditt liv så är det oftast ganska lätt att bara borsta av sig känslan och gå vidare.
Är det någon som står dig nära är det desto svårare.

Känslan av maktlöshet förtär dig inifrån och söndrar det du en gång trodde på. Tilliten får sig en rejäl käftsmäll och du undrar om du någonsin igen kan lita på en annan människa. 

Det år som gått har jag blivit sviken av flera personer och på olika sätt. 

Jag har lärt mig att alla inte är vad de utger sig för att vara. En svaghet hos dem som jag gör till min styrka. För jag har beslutat att jag trots allt väljer tillit. 

Jag vill fortsätta att tro gott om de jag har runt mig och som står mig nära. Men utan att vara naiv.

Kanske är jag mer vaksam framöver. Men jag går vidare. Jag går från något dåligt och ruttet till något bättre. Vad det är får tiden utvisa.

Dagens låt: Illusion av VNV Nation

Even angels have their wicked schemes

Tystnaden har infunnit sig i hemmet. Sonen har gått och lagt sig och jag sitter och andas ut i soffan. Min bror och jag har varit och hämtat garderober som nu ligger på golvet i vardagsrummet. Den ordning jag önskat i mitt hem har bytts ut mot ännu mer kaos. Men trösten finns i att det kommer att bli bra när det är klart. Jag behöver bara hitta tid. 

Resan hem med bilen full av garderobsdelar var en intressant historia. Men den bjöd på skratt och det är alltid bra. 

Tack min bror för hjälpen!

Nu är det dags för ett varmt bad, en kopp te och sen ska jag krypa ner i sängen och försöka få en god natts sömn. Det var många år sedan jag sov riktigt gott. Kanske blir det denna natt?

Dagens låt: Love the way you lie av Rhianna (och Eminem)

TTFN

I know in darkness I will find you giving up inside like me

När man går igenom en riktigt smutsig separation så flyter en hel del annat upp till ytan. Bland annat vilka som är ens vänner och vilka som man bara trodde var ens vänner.
Och det lustiga i hela kråksången är att det inte nödvändigtvis är de gamla vännerna som var de sanna. Det kan visa sig att nya, hittills ganska ytliga, förvandlas till en djupare relation med ett värde man inte var riktigt beredd på.

Samtidigt som det är med en stor portion vemod jag går igenom denna tid så är jag även oerhört tacksam över de fina människor som kommit tillbaka in i mitt liv, eller de som nu kommit in i mitt liv. Utan dem skulle jag vara fattig, för de berikar min tillvaro med sin närvaro.
Och det mest fantastiska av allt är att alla mina vänner har så olika personligheter! Den ena är inte den andra lik, men vi funkar bra ihop ändå. Och det ger ett helt annat djup och perspektiv.

En annan del som blivit märkbart viktig i mitt nya liv är värdet av att ha en familj. Om jag inte haft min familj vid min sida hade jag aldrig kunnat resa mig. De har varit där när jag fallit. Hjälpt mig upp när jag snubblat. Burit mig när jag inte orkat gå själv.
Jag har till och med kommit min österrikiska släkt närmare, trots att de är 200 mil härifrån. 

Kanske låter allt det här som sentimentalt dravel. Men för mig har det varit en viktig lärdom.
Man ska vårda sina relationer ömt. Till vänner, till familj, till sin partner. Och aldrig ta någon för givet.

Det är synd att inte alla förstår det.

Dagens låt: Further av VNV Nation

Eko!!!

Jaha, här inne ekar det. Jag har varit dålig på att skriva och det på grund av många faktorer.
Huvudsakligen tidsbrist om jag ska vara helt ärlig.

Jag jobbar massor. Och jobbar jag inte på dagtid så jobbar jag på kvällstid också för att hinna med allt som ska göras. Helgerna har också blivit drabbade.
Och så försöker jag få ordning på lägenheten. Dock utan vidare framgång. Men men, Rom byggdes inte på en dag. Och varför ska man stressa igenom något? Det är inte bra för hälsan.
Och så socialiserar jag med alla nya och gamla vänner. Det har jag verkligen saknat de senaste 7 åren, att umgås med vänner. Jösses, vad jag varit instängd! 
Det som slagit mig är att det finns så mycket roliga saker att göra, så mycket intressant att diskutera! Och ibland är det faktiskt skönt att bara sitta i soffan och glo på någon serie eller för all del läsa en bok. Jag minns inte ens när jag läste en bok sist, så länge sedan var det! Om vi inte räknar med mina processböcker som jag använder i jobbet då, för dem sitter jag ju och bläddrar i titt som tätt.
Jag menar faktaböcker, romaner, you name it! Som jag saknat det! Men nu har jag tid.
Och att lyssna på dokumentärer på min iPhone är numera ett stående inslag varje kväll. Riktigt intressanta saker har jag kommit över och lärt mig. Men att lyssna på dokumentären om Estoniakatastrofen gav mig mardrömmar, så det var inte något jag skulle lyssnat på precis innan läggdags har jag lärt mig med facit i hand.

Jaha, vad är då status sedan sist jag skrev?
Jag har gått ner 18 kg på 5 månader. Ganska bra gjort om jag får säga det själv. Och då inte med hjälp av någon diet. Jag tror inte på sånt. Istället har jag bytt ut Coca-cola mot bubbelvatten. Jag tar mindre portioner mat och äter hemlagat istället för snabbmat. Och så äter jag inte lika mycket snacks som förut.
Det är de enda ändringar jag gjort.
Detta bidrar till att det är lättare att träna, för det är inte så många kilon att släpa runt på. Varannan vecka tränar jag 3-5 gånger i veckan. De veckor sonen är här blir det dock mindre. Han vill inte vara ensam på kvällarna, så det blir oftast ingen zumba då.

Den största personliga segern var dock häromveckan.
Jag, som är så sjukligt rädd för att flyga (och då pratar vi om en person som får kraftig panikångest, hyperventilerar, gråter, skakar och nästintill svimmar av blotta tanken på ett flygplan) bestämde mig för att det var nog nu. Jag hade valet att åka 10 timmar enkel resa med tåg eller flyga 1 timme i ett arbetsrelaterat uppdrag. Jag valde flyget. Och jag skulle flyga ensam. Utan sällskap av kollega.
Och jag klarade det! Trots att planet gick sönder till och med och vi var tvungna att byta till ett annat. Men jag gjorde det! Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som den dagen.

Så ja, det rullar på kan jag säga.
Känslolivet har svajat under tiden och mycket mer än så har hänt, men det tar jag i ett annat inlägg.

Nu ska jag och sonen ha en date på McDonalds. Ibland får jag fuska och äta skräpmat. Men det finns ju sallad även där!

Dagens låt: Endless skies av VNV Nation
Lyssna och njut!

TTFN

Distraktion

Morgonen startades med zumba. Det var ett tufft pass och ett tag trodde jag på allvar att jag skulle svimma av. Hela världen gungade, jag snubblade men gav inte upp. Tänkte för en sekund att jag skulle kliva åt sidan för att pusta ut men valde istället att köra järnet.

Jag ska inte ge upp!

Efter passet åkte jag hem och plockade upp sonen. Tog med alla säckar som skulle till tippen och sen åkte vi ut till Kungens Kurva för att möta pappa och bonusmamma. 

Tillbringade en stund med dem, åt lunch och sen åkte jag och sonen och kastade allt skrot jag tagit med hemifrån.

Väl hemma var planen att tömma kartonger. Det slutade med att jag istället byggde ihop ett skåp. Och sen mötte jag grannen ute på altanen så då gick jag dit och fikade istället. 

Det är lätt att distrahera mig. Tydligen.

Sambon kom hem och monterade upp mina skoskåp i hallen. Jag fortsatte med att bygga skåp. 

Sen satte vi upp min stora, vita spegel ovanför soffan. 

Jag lagade middag som vi åt och efter det fick vi besök. 

Det blev filmtajm och jag valde "Livet från den ljusa sidan". 

Nu är det läggdags och jag är lite småsur över att jag lät mig distraheras. Jag vill ju få allt iordning!

Men, men. Det är en dag imorgon också. 

Godnatt mina vänner!

En motorcykeltur

Idag är en lycklig dag. Jag har suttit som passagerare på en motorcykel. 

Alla som känner mig ordentligt vet att jag älskar motorcyklar men valt att inte ta eget hojkort för att jag vet att jag kommer att köra ihjäl mig. 

Idag fick jag ändå uppleva lyckan att åka med. 

Vi åkte en tur till ett café där vi mötte upp en vän till min vän. Vi drack kaffe, pratade och njöt av synen av alla andra mororcyklar.

Jag hade kunnat stanna hela dagen.

Men som med allt annat så finns ett slut. Det blev dags för hemfärd.  Jag passade på att insupa varje sekund på vägen hem. 

Den här dagen har varit en av de bästa det här året. Min fina vän tog mig till himlen och tillbaka. Tack min vän! Det betyder så mycket!

Årets mörkaste dag

Ljuset dröjer sig kvar trots att klockan passerat 22:30. Men för mig är denna dag den mörkaste av årets alla dagar. Den här dagen dog min son. 

I år har 11 år passerat. Det har varit år av glädje och sorg. 

Ibland undrar jag om det verkligen är meningen att vissa av oss får en tyngre ryggsäck att bära genom livet. Eller är det en slump? Kanske ren otur? Eller ett sätt att sona våra synder? 

Jag vet inte. Men jag känner att det får vara nog nu. Jag vill uppleva lycka framöver. Jag är trött på sorg. Så otroligt trött.

Idag hyllar jag mina söner. Jag har en i himlen och en på jorden. 

Mamma älskar er över allt annat.

Att bo i kappsäck

Jag har sedan slutet av februari bott i kappsäck och flyttat runt.
Ett tag bodde jag varannan vecka hos ett par vänner och varannan vecka i huset som jag ägde med min (snart) exman. De veckor jag bodde i huset var när sonen var hemma.
Det var outhärdligt. Det enda positiva var att sonen var hos mig.

Att bo i kappsäck är i sig inte speciellt roligt heller. Jag värdesätter mitt hem högt och har alltid haft mitt hem som min borg. Nu helt plötsligt möttes jag av verkligheten att inte längre ha ett hem.

Och då kan man undra hur jag, som normalt sett har koll på det mesta, inte står i bostadskö. Ja, av den enkla anledningen att jag var dum nog att tro att jag hittat min man för livet. Jaja. Jag vet. Jag var naiv. Men det kan man väl få vara ibland?
Fast jag har lärt mig läxan. Jag står numera i bostadskö och ska så göra för resten av mitt liv.

Att leta lägenhet har varit en väldigt intressant aspekt av livet. Jag har tittat på bostadsrätter. Radhus eller lägenhet med minst tre rum. Sen om väggar och interiör varit lite ruffig har inte bekommit mig, det går ju alltid att måla om och fixa själv. Men för att underlätta för sonens skolgång så har jag sökt i områdena nära hans skola.
Och det har varit stendött på bostadsmarknaden! Jag började misströsta på riktigt nu när sommaren är i antågande. 

Lägenheter försvann ofta innan det ens hann bli visning, budgivningen sprang iväg och blev skyhög (japp, mäklare pysslar fortfarande med lockpriser har jag konstaterat) och ett objekt som var väldigt intressant blev väldigt ointressant pga en skrämmande årsredovisning.

Så ja, det började bli lite svettigt!

Men sen hittade jag en lägenhet. Ringde mäklaren och sa att jag vill ha en förhandsvisning. Och nu är kontraktet påskrivet. Objektet försvann före visning. 

Tyvärr får jag vänta på att flytta in. Först i augusti kan jag tömma mitt magasin och ta mina prylar. Men det känns ändå skönt att veta att det finns något där som jag ska till. Jag är inte längre bara på väg från. 

Tid att gå vidare

“Sometimes the hardest part isn't letting go but rather learning to start over.”
Citat av Nicole Sobon

Och precis så känns det just nu. Att starta om är svårt när man har ett "invant beteende". Jag måste avvänjas och vänjas in på något nytt.
Jösses, jag fyller 38 och vet inte hur jag ska göra det! Har någon en handbok som jag kan låna??? Den mottages tacksamt!

Välkommen!

Du har nu hittat till min nya blogg! Välkommen!

Det har varit en tuff period sedan augusti 2012 och den kommande tiden kommer att vara en berg- och dalbana, men jag ska försöka komma med glada tillrop så ofta jag orkar.

Det som har hänt är att jag befinner mig i skilsmässa. Det var inte mitt val men jag har nog förstått för länge sedan att det var oundvikligt.
Man ska inte stanna i en dålig relation, men det är svårt att ta beslutet att bryta upp. Om inte han tagit beslutet så skulle jag gjort det istället. Fast jag hade nog härdat ut en stund till.

Så nu börjar resan som singelmamma med allt vad det innebär. Jag måste hitta ett nytt boende. Jag har sålt min älskade bil och bytt in den till en tråkig Ford Focus kombi. Jag ska skiljas från katterna (en av tre följer med mig och sonen till vårt nya liv).
Att stå på egna ben skrämmer mig inte i sig. Men jag sörjer "det som kunde ha blivit". Och det kunde ha blivit bra om han hade en annan personlighet och en annan kultur. Men man kan inte förändra en annan person, om han inte vill förändras själv. Och det ville han inte.

Men som sagt, Välkommen till min nya blogg! Kommentera ofta!