Jag har sedan slutet av februari bott i kappsäck och flyttat runt.
Ett tag bodde jag varannan vecka hos ett par vänner och varannan vecka i huset som jag ägde med min (snart) exman. De veckor jag bodde i huset var när sonen var hemma.
Det var outhärdligt. Det enda positiva var att sonen var hos mig.
Att bo i kappsäck är i sig inte speciellt roligt heller. Jag värdesätter mitt hem högt och har alltid haft mitt hem som min borg. Nu helt plötsligt möttes jag av verkligheten att inte längre ha ett hem.
Och då kan man undra hur jag, som normalt sett har koll på det mesta, inte står i bostadskö. Ja, av den enkla anledningen att jag var dum nog att tro att jag hittat min man för livet. Jaja. Jag vet. Jag var naiv. Men det kan man väl få vara ibland?
Fast jag har lärt mig läxan. Jag står numera i bostadskö och ska så göra för resten av mitt liv.
Att leta lägenhet har varit en väldigt intressant aspekt av livet. Jag har tittat på bostadsrätter. Radhus eller lägenhet med minst tre rum. Sen om väggar och interiör varit lite ruffig har inte bekommit mig, det går ju alltid att måla om och fixa själv. Men för att underlätta för sonens skolgång så har jag sökt i områdena nära hans skola.
Och det har varit stendött på bostadsmarknaden! Jag började misströsta på riktigt nu när sommaren är i antågande.
Lägenheter försvann ofta innan det ens hann bli visning, budgivningen sprang iväg och blev skyhög (japp, mäklare pysslar fortfarande med lockpriser har jag konstaterat) och ett objekt som var väldigt intressant blev väldigt ointressant pga en skrämmande årsredovisning.
Så ja, det började bli lite svettigt!
Men sen hittade jag en lägenhet. Ringde mäklaren och sa att jag vill ha en förhandsvisning. Och nu är kontraktet påskrivet. Objektet försvann före visning.
Tyvärr får jag vänta på att flytta in. Först i augusti kan jag tömma mitt magasin och ta mina prylar. Men det känns ändå skönt att veta att det finns något där som jag ska till. Jag är inte längre bara på väg från.
