onsdag 11 juni 2014

I just stood for nothing, so I fell for everything you said

Jag har börjat ett nytt uppdrag och av olika anledningar så har ämnet "min exman" kommit upp. 
Det har fått mig att fundera på det gångna året. Vart var jag för exakt ett år sedan? På botten av ett mörkt hål. Vart är jag nu? Lyckligare än någonsin. Starkare. Gladare. Visare? Ja, jag hoppas det! Det har hänt så mycket på vägen! 
Mitt nya jobb är superkul. Jag har fått roliga uppdrag och även stått som föreläsare på två seminarium inför 200-280 personer. Omtumlande, skrämmande och så kul! 
Jag har varit ute och dansat, jag har tränat massor, åkt skidor, umgåtts med familj och vänner. Tagit det lugnt hemma med enbart mig själv som sällskap. Och njutit.
Jag bygger och fixar hemma. Hittar lösningar och gör fel och gör om och gör rätt. Utvecklas istället för att stå still. Ber om hjälp när det är något jag inte klarar själv.
Det har varit och ÄR en spännande resa. 

Jag har även varit ett stöd för dem som nu går igenom det jag gick igenom nyligen, en separation. Jag undrar ibland om det är en epidemi! Inom loppet av några månader har tre av mina vänner beslutat sig för att bryta upp eller blivit lämnade. Det är sorgligt. Det spelar ingen roll om man blir lämnad eller lämnar själv, det medför en sorg hursomhelst!
Men efter allt det mörka och sorgsna så finns ljuset. Eller rättare sagt, man får helt enkelt skapa sig sitt eget ljus. 

Det finns dock en sak som fortfarande grämer mig. Och det är frågan hur jag kunde utplånas så totalt som människa och person? Hur kunde jag bli en bifigur i min egen huvudroll? 
Jag kommer nog aldrig att hitta ett tillfredsställande svar så min uppgift blir att gå vidare och lägga det bakom mig. Obesvarat. Men med lärdomen att inte förlora mig själv igen.

Dagens låt: Undo - Sanna Nielsen

TTFN

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar